Majregn över Värmdöleden. Buss 474 mot glasateljén i Gustavsberg. Regnig motorvägsdimma, suddig grönska utanför fönstret, Riddarfjärdens stålgrå spegel. Molnen ett lock över världen. Ljuset har lämnat världen.
Under en period pratade jag och en person nästan bara om ljus. Vi arbetade i en underjordisk lokal med ryggarna vända mot varandra. Ljuset nådde sällan ned dit. Vi satt tysta framför skärmar i timmar, sa mest hej och hej då.
Plötsligt kunde han börja prata om ljuset i en gymnastiksal på hösten när han var liten. Om ljuset över en isrink.
Var det ett kallt ljus, frågade jag.
Nej, svarade han. Gult. Lite varmt.
Jag kunde se hans ljus framför mig: gymnastiksalen, isrinken, det svagt gula skenet mot isen. Och han verkade kunna se mitt: det vita ljuset i förlossningssalen. Inte bara bilden av det, utan själva känslan i ljuset.
För en stund delade vi värld.
Jag frågade honom om ljuset i ett annat land där han varit länge, men då ville han inte prata mer.
Efteråt försökte jag måla av hans ljus men slängde målningarna.
Några månader senare sitter jag på bussen till Gustavsberg. Industriområdet. Varuhissen. Korridorerna med sina slitna golv, gamla emaljskyltar och ugnar som ser ut att ha stått där sedan trettiotalet. Lukten av bränd keramik och metall ligger kvar i väggarna. Rasmus Nossbring skjuter in glaset i ugnen.
Ugnarna står på elvahundra grader men glaset ser fortfarande kallt ut när det smälter.
Det är det märkligaste med hela processen. Man tittar in i någonting som borde likna solen men som istället påminner om is, laboratorieglas, kristall. Jag vågar nästan inte titta in i ugnen.
Rasmus Nossbring är inte längre rädd för elden.
”Det är som att laga mat”, säger han. ”Man lär sig vad man ska akta sig för.”
Han började arbeta i glasindustrin direkt efter högstadiet. Fabriksgolvet kom före Konstfack. Något från lärlingsskapet finns fortfarande kvar i arbetet: rytmen, upprepningen, förståelsen av glas som något man aldrig framställer ensam.
Historiskt låg glasbruk, laboratorier och alkemiska verkstäder nära varandra. Samma ugnar, samma mineraler, samma försök att förändra materia genom hetta och rörelse.
Det första som drabbar mig är kanske inte ens objekten utan processen omkring dem. Glaset kräver flera människor samtidigt. Någon håller värmen, någon vrider pipan, någon öppnar ugnen, någon väntar på exakt rätt temperatur innan nästa rörelse kan ske. Om temperaturen sjunker spricker skulpturen. Om någon arbetar för långsamt kollapsar helheten.
Det finns något ovanligt i det där kollektiva arbetet kring värmen och tiden. Så många konstformer bygger på ensamhet. Här står flera kroppar runt samma hetta och försöker hålla någonting vid liv några sekunder till.
Nossbring beskriver sina utställningar som scener eller situationer som bara uppstår en enda gång innan objekten skiljs åt igen. Verken ”bråkar” med varandra. Ett objekt eller en detalj drar blicken vidare till nästa. Något skevt i glaset förändrar bilden när man rör sig genom rummet.
I min avhandling undersökte jag läkare i Berlin under 1920-talet som använde hasch och meskalin för att förstå psykos inifrån. De satt i samma rum och skrev medan rusen pågick. Flera människor som försökte öppna samma associativa flöde samtidigt.
Efter ett experiment går läkaren Ernst Joël hem genom Berlin i gryningen. Han beskriver det första ljuset över Hansa-Ufer, hur floden fortsätter genom Europa under andra namn, hur samma vatten längre söderut blir Arno.
I anteckningarna från experimenten återkommer ljuset hela tiden: trafikljus genom regn, ljuset när man kommer ut ur en tunnel, känslan av att lämna en mörk biosalong mitt på dagen.
Det är svårt att inte tänka på surrealismens kollage och kollektiva experiment när man ser Nossbrings objekt. Former och bilder skjuts in i varandra utan att helt smälta samman. Ett öga dyker upp i en genomskinlig kropp. Ett djur glider över i ett ansikte. Ett motiv fortsätter in i nästa objekt. Sambanden är inte logiska men de känns ändå exakta.
Också glaset självt bär på något alkemiskt. Samma grundläggande dröm som i laboratorierna och glasbruken: att förändra materia genom hetta tills någonting nytt uppstår.
På arbetsborden ligger komponenterna utspridda. De ser ut som fruset ljus. Blekt gröna kapslar. Rökblå och lila tyngder. Genomskinliga former där små bilder ligger inkapslade och förskjutna. Ljuset bryts skevt genom glaset så att motiven glider undan när man försöker fixera dem.
I den nya utställningen arbetar han för första gången mycket mer transparent än tidigare. Han har länge hållit sig borta från det mest ”glasiga”: det skira, genomskinliga, perfekta. Nu närmar han sig just det.
Han återkommer flera gånger till ett särskilt ljus från norra Sverige där hans partner kommer ifrån. Inte John Bauer. Inte saga. Snarare solnedgångens sista ljus innan mörkret tar över helt. Ett ljus som nästan försvinner samtidigt som man ser det.
”Det är något i den stämningen som låter tankarna gå andra vägar”, säger han.
Han säger att barn ofta förstår verken snabbare än vuxna. De säger bara vad de ser. En fågel. Ett djur. Ett ansikte. Något som liknar något annat. Associationerna rör sig utan att behöva förklaras.
”Jag längtar hela tiden bort från språket”, säger han. ”Till bilden.”
Samtidigt talar han hela tiden om att försöka föra över någonting till objekten.
”Man lastar över.”
Vad då?
”Flera känslor samtidigt.”
Han säger också att objekt kan dö när de förklaras för tydligt. Att texter ibland låser det som borde fortsätta röra sig.
Det märks i verken. De känns fasta och flyktiga samtidigt: minnesbilder som hunnit stelna precis innan de försvunnit - något av ljuset, stämningen, ögonblicket som tillfälligt hållits kvar i materia.
När jag åker därifrån genom regnet ser jag det blågröna ljuset över Värmdöleden igen. Det våta mörkret över vägen. Ljuset ovanför trafiken.
Som om världen fortfarande försökte visa sig.
Isabelle Ståhl är författare till Just nu är jag här (2017) och Eden (2023), kritiker i Dagens Nyheter och doktor i idéhistoria. Hon disputerade med avhandlingen Psykets laboratorium: skildringar av drogexperiment i Weimarrepubliken (Ellerströms, 2023).
