Majregn över Värmdöleden. Buss 474 mot glasateljén i Gustavsberg. Regnig motorvägsdimma, suddig grönska utanför fönstret, Riddarfjärdens stålgrå spegel. Molnen ett lock över världen. Ljuset har lämnat världen.
Det är svårt att inte tänka på surrealismens kollage och kollektiva experiment när man ser Nossbrings objekt. Former och bilder skjuts in i varandra utan att helt smälta samman. Ett öga dyker upp i en genomskinlig kropp. Ett djur glider över i ett ansikte. Ett motiv fortsätter in i nästa objekt. Sambanden är inte logiska men de känns ändå exakta.
Också glaset självt bär på något alkemiskt. Samma grundläggande dröm som i laboratorierna och glasbruken: att förändra materia genom hetta tills någonting nytt uppstår.
På arbetsborden ligger komponenterna utspridda. De ser ut som fruset ljus. Blekt gröna kapslar. Rökblå och lila tyngder. Genomskinliga former där små bilder ligger inkapslade och förskjutna. Ljuset bryts skevt genom glaset så att motiven glider undan när man försöker fixera dem.
Isabelle Ståhl
