Venus skugga

31 August - 5 October 2022

Också hon, ett kärl

– Masha Taavoniku

 

År efter år har hon stått inför ugnen i glashyttan, var gång utförandes den inarbetade men oskrivna koreografi som både möjliggör och allteftersom också förfinar själva arbetet. Trettio år har gått och ingen dag är den andra lik, ingen rörelse identisk med nästa. Ingenting är enkelt men allting är numera ett slags kontrollerad upprepning med skillnad. Ljuden i hyttan till trots infinner sig en tystnad inom henne och utan att ens tänka tanken vet hon att hon aldrig behöver fundera över vad hon ska göra härnäst. Likt ett kärl bär hon alla år som gått i kroppen.

 

Så länge hon kan minnas har hon dragits med ett missnöje över sakernas tillstånd. I hyttan fann hon inom kort sin chans att manipulera världen. Glasmassans plasticitet utmanade hennes trygghet på samma gång som hon själv utmanade materialets uppfattade gränser. Bruksföremålet öppnade dörrar in till människors hem och därmed även möjligheten för henne att påverka de sociala rörelser och interaktioner som pågår inom bostadens fyra väggar. Utan att blinka tog hon alla chanser hon fick för att skapa någon form av mening. Alltsedan det tidiga arbetet i hyttan har hon blåst glas i form och utan, arbetat med produktformgivning och skapat flertalet skulpturer och platsspecifika offentliga verk. För henne lösgjorde glaset alla tidigare etablerade gränser för vad som var möjligt.

 

Med djupa andetag blåser hon nu vaser i lerformar som gröpts ur för hand. Inneslutet i formernas hålrum tar varje vas allteftersom sin singulära form; skrovliga uppochnedvända bergstoppar som huggna ur de dramatiska berg eller klippor som ofta agerar gräns mellan land och hav. Bruksföremål och skulptur fogas i tystnad samman till ett och samma. Transformationen i hyttan sker från det stenhårda sandkornet till ett objekt som när som helst kan krossas i tusen bitar. Det kan vara svårt för en utomstående att förstå, men hon lugnas av påminnelsen om alltings förgänglighet.

 

Det konstnärliga arbetet sammanfogar henne med tider långt innan hon själv fanns. I naturfilosofen Plinius den äldres (23/24 – 79 e.Kr.) Naturalis Historia finns ett händelseförlopp nedtecknat som tidigare påstods skildra glasets ursprung. Den skrivna berättelsen handlar om hur ett okänt antal natronhandlare seglade från nuvarande Egypten till Palestinas kust. Framåt kvällen, när hungern gjorde sig påmind, tände handlarna en brasa på stranden och använde klumpar av natron från sin last för att stadga upp sina kokkärl. Värmen från brasan fick det sodarika natronet att smälta samman med sanden och bli till den transparenta trögflytande vätska som morgonen efter hade stelnat till glas. Hon roas av denna berättelse men vet också med exakthet vilken temperatur som krävs för att sand och salt ska smälta samman och bli till glas. Hon vet att en mindre brasa på en strand inte förmår alstra den hetta som krävs. Med stor sannolikhet var glasets framkomst snarare ett slumpmässigt skeende relaterat till keramiktillverkning eller framställning av metaller, en process som senare kom att imiteras till dess att det blev en fungerande metod. Men faktum kvarstår att ingen med säkerhet vet exakt hur eller när det första glaset blev till.

 

Utanför hyttan är det försommar, knopparna brister och hennes kropp ömmar från det slitsamma arbetet. En efter en doppar hon varsamt de tunga varma vaserna i iskallt vatten varpå den krackelerade ytan framträder. De blanka vasernas förförande egenskaper och sprickorna som bryter ljuset vittnar om skönheten och skörhetens nära släktskap. Ur hennes mage alstras de färger som allteftersom kommit att bli karakteristiska för hennes konstnärskap; böljande, skarpa och bleka nyanser av grön, blå, gul, orange, lila, rosa och vit.

 

I den varma glashyttan vandrar hon långsamt över milslånga stränder alltmedan vågorna suddar ut hennes fotsteg i sanden. På vägen blåser hon pärlfyllda snäckor, lavaliknande ljusstakar i klara färger, silverfärgade objekt och skulpturer. Hon vet att inte alla förmår att se det men glaset bär med sig allt hon är och gör, och därtill hundratals år av förfluten tid. När som helst kan kärlet krossas. ”Just därför”, tänker hon när hon tar ännu ett djupt andetag och blåser i glasblåsarpipan.

 

Se Artist Talk med Åsa Jungnelius & Masha Taaviniku:

https://www.youtube.com/watch?v=LjR1UlIXStE