AKROTERION: Anna Berglund

När man stiger in i Anna Berglunds ateljé träder man in i en annan värld. Ett par trappor upp, under takåsarna i ett hus mitt i Stockholm finns Annas värld. Det är en värld av dova färger, glas som glittrar, former som ser både bekanta och främmande ut. Där är det lätt att glömma livet och kivet utanför, försjunka i en form, fascineras av hur ljuset silar genom förgat glas, fastna med blicken i konstfullt vikta pappersark.

På bord och i hyllor är föremål som vagt påminner om soppterriner, bonbonjärer, ljusstakar, trattar, urnor, rökelsekar och skålar uppställda: Bruksföremål, ting avsedda att användas. Vid närmare anblick blir det tydligt att objekten inte är bruksföremål. Terrinerna är blåsta i ett stycke, bonbonjären är plomberad. De går inte att använda för att servera soppa eller förvara karameller, inga stearinljus eller blommor kan placeras i dem. De fyller blott en funktion: De är vackra. Av återbrukade lexikon och konstböcker, många inhandlade på loppisar och antikvariat, har Anna skapat medaljonger som fångar ögat. Man vill gå nära för att förstå vad man ser och vid en närmare titt urskiljs kartor, ornitologiska beskrivningar, svampar och växter. Medaljongerna av papper från böcker som kasserats tjänar inte längre som beskrivningar av varken vägar eller växter längre. Annas händer har förvandlat uttjänta och inaktuella verk till något annat. Formen – medaljongen – är bekant. Materialet är oväntat.

De tillsynes bekanta tingen transcenderar från det prosaiska till det magiska. När föremålen berövas sin praktiska funktion mystifieras de, lösryckta ur sitt förväntade sammanhang ges de ny mening. Anna Berglund har tidigare arbetat med former hämtade ur borgerlighetens porslinsskåp och middagsbjudningar. I utställningen Akroterion lämnar hon artefakternas värld, föremålen skapade av människohand, och vänder blicken mot naturen. Svulstigheten, känslan av överdåd och dekadens finns kvar. De skimrande pinjekottarna talar med terrinerna och urnorna – kanske för att de ursprungliga former naturen frambringat alltid tjänat som inspiration för människan i hennes skapande?

Akroterion är beteckningen på ett skulpturalt, dekorativt element. De var vanliga i antikens och nyklassicismens arkitektur, men återfinns också i gotiken. Akroteriorna placerades ofta ovanför gavelfältens krön eller hörn. De fyllde absolut ingen funktion överhuvudtaget. De var inte till nytta, bara till lyst. Deras enda syfte var att försköna en byggnad eller en möbel.

Vad är skönhet? Immanuel Kant menar i Kritik av omdömeskraften att ”skönt är det som behagar universellt utan begrepp”. Det innebär att smakomdömen inte är kognitiva utan grundade i känslor av välbehag och därmed subjektiva. Samtidigt skiljer Kant på två typer av skönhet – den fria skönheten (pulchritudo vaga) och den blott vidhängande skönheten (pulchritudo adhaerens). Blommor, ”musikaliska fantasier”, nonfigurativa ornament och fåglar nämns som exempel på fria skönheter. De utmärks, till skillnad från de ting som äger en vidhängande skönhet av bristen på funktion. När vi ser en häst som vi finner vacker, finner vi den vacker eftersom den är fulländad i relation till sin funktion: Att springa fort. Därför är hästens skönhet inte fri, utan en konsekvens av hästens uppgift.

De skulpturala, dekorativa element som benämns akroterion är exempel på det Kant definierar som den fria skönheten. De är inte vackra på grund av ändamålsenlighet, utan i sig själva – liksom Anna Berglunds objekt.

Har vi plats för det sköna i våra liv? Det onödiga, det frivola, tingen som inte fyller någon funktion? ”För att skänka oss tröst i vår stora jämmerdal har Gud skapat oss frivola”, skriver Voltaire i sin Dictionnaire philosophique och det är lätt att bejaka hans tes. Människan behöver lättsinnet för att orka med. Vi lever med vetskapen att våra liv är förgängliga – vad annat har vi att glädja oss åt än mat, dryck, sång, dans, konst och andra onyttigheter? Det frivola botar måhända inte plågan i insikten att våra liv är ändliga, alltför korta, men det lindrar och hjälper oss att hålla ledan stången. Därför är också det tillsynes meningslösa, föremål som inte brukas, fyllt av mening. Det vackra och sköna är en protest mot livets krav på effektivitet och ändamålsenlighet, ett brott mot idén om det praktiska och det förnuftiga. Därför är det vackra också en mycket allvarlig sak.   

Ann Heberlein
Författare, Teologie Doktor i etik