Den ringlar likt en populär tråd genom hus och hem, stickningsvågen. Följ de mest artistiska trådarna i samtidens kulturella garnnystan när du till Sveriges mest spännande designer i genren. Ann Bonander Looft utforskar, utmanar och underhåller gränserna inom textilkonsten. Och hon gör det med två stickor som sin [svårläst] för kreativiteten när hon predikar sitt artistiska manifest av frihet, jämlikhet och systerskap i den akademisering av handstickat helt utan mönster i en kreativ process som närmar sig textil frijazz.
Du har sett hennes kreationer på gallerier, konstmuseer, teaterscener och på tv och bio. I sin ateljé skapas stickade storverk, parallellt undervisar hon på Beckmans designhögskola och hos Handarbetets vänner. Plaza såg henne på Sven Harrys Konstmuseum i Art in Fashion, kuraterad av Cay Bond. Ann har även visats på Blå Hallen i Höganäs, Skåne, och Galleri Glas i Stockholm. För något år sedan ställde hon ut med Helen Billgren på Vida Konsthall, Öland, och nyligen släppte hon Sinnligt stickat (Bokfabriken) – en titel i ämnet stickning som bildar något av en personlig textilresa, en memoar av mönster lika mycket som färgstark inspiration för oss alla inom stickningsvågen som också vill skapa storverk i hemmets bästa fåtölj i en crafty meditation, extra fint nu på sommaren inför hösten.
Vad får din stickning att ”sticka ut” som konstform?
– Materialet. Ullen och mohairen! Innan industrialismen var stickning en konstform för många människor. Har läst om en stickande kvinna på Gotland, som levde under tidigt 1800-tal, hon benämnde sina medhjälpare som just stickkonstnärer.
Du stickar utan mönster, är det stickningens frijazz?
– Måste få vara fri! Ja, en slags frijazz där du får lov att fritt improvisera, ta in ögonblicket, när det pågår och händer. Att vara öppen inför direkta intryck! I mitt fall material, färg, form. Det som lockar är att jag har en bild inom mig, men vet aldrig hur slutresultatet blir.
Hållbarhet i din design?
– Att sticka är väl hållbart bara av sig självt, skulle jag säga. Jag väljer bra kvaliteter som ska hålla över tid. Min önskan är att tröjorna, ju längre de håller och koftorna ska bäras och ärvas. Länge.
Kroppen är en del av mediet ”kläder”. På Galleri Glas har vi sett flera av dina verk där temat ligger extra nära det anatomiska – jag tänker på installationen ”Livmodern” och textiltröjan ”Jag och min kropp”. Vad betyder människokroppen för dig i den kreativa processen?
– Som kostymör är kroppen helt klart det centrala i processen. I det arbetet ställer jag mig frågor som: Hur är just den här kroppen beskaffad, och hur ska jag förhålla mig till den? Och med att jag under lång tid arbetat som kostymör inom teatern är kroppen redan det viktiga, och det resulterar i att jag naturligt funderar över var jag till exempel ska lägga en puff, vad vill jag lyfta och framhäva eller motsatsen, vad jag istället vill dölja.
På tal om teatern, du har under dina år på Dramaten och Stadsteatern i Stockholm jobbat med flera regissörer – från Helena Bergström till Ingmar Bergman – vilket samarbete har berört dig extra mycket designmässigt?
– Inom teatern är det framför allt samarbetet med Lars Norén, inte minst eftersom han själv var så intresserad av kostym men också – förstås – av karaktären. Då kommer man längre in, djupare, i den kreativa processen. I mitt eget skapande av stickningar drivs jag av att vara ständigt nyfiken, särskilt på att forma nya modeller.
Drömplagg att skapa – en stickad kostym till?
– Har gjort så mycket teater! Skulle så gärna vilja göra balett – Svansjön! Vill även göra opera. Verdi, Verdis Nabucco?
Jag ser en stickningsvåg – varför så stor nu?
– Jag tror att omvärlden med all dess oro just nu spelar in. Stickning är något tryggt, tålmodskrävande, tankeväckande. För mig är stickning också en fördjupning, mycket tack vare upprepningen i själva hantverket – rytmen! Och stickning är dessutom en befriande kontrast till vår digitala vardag av alltifrån AI och Insta till Facebook.
Fem tips till oss nyfikna nybörjare?
– Sticka en halsduk! Välj ett garn du tycker om, men som inte heller är alltför tunt. Våga misslyckas! Försök igen! Gör gärna en enkel liten moodboard så att du själv ser vad du dras till. När du sen sticker är ett trevligt tips att samtidigt lyssna på en bra bok, eller på P1.
Stickning tar tid! Hur ser du på tiden som en del av ditt konsthantverkliga uttryck? Är tiden en meditativ handling, en nödvändighet eller rent av en del av det textila verket?
– Tid är en ren nödvändighet, inte minst för att jag ska hinna med mina egna tankar. Min man brukar säga: ”Ann – enda gången du sitter still är när du stickar!” Så tiden blir ju också en del av verket, för garnet säger också sitt till tiden.
Stickning har förekommit som en – ofta sympatisk – aktivism, i stadsrummet och gärna utifrån ett kvinnligt perspektiv, ett slags systerskap. Kan stickning vara en social eller politisk kommentar?
– Jag har hört att i Paris under den franska revolutionen 1789 så satt kvinnor vid giljotinen och stickade. Det är min bild, att jag har en kvinna på minnet som stickar. Att de stickade, alltså. Generellt vill jag gärna lyfta fram kvinnors stickande, och det finns så mycket stickande som rymmer en symbolisk omtolkning – som att värma när det är kallt.
Du har ställt ut på Galleri Glas i Stockholm, som ju – sett till galleriets namn – förknippas med ett helt annat material. Men har stickning och garn ett ambivalent likhet med glaset? Kanske i ljus, skugga, rumslighet…?
– En svår, men intressant, fråga. Det stickade kan ju vara transparent, därigenom kan ljus komma in och påverka upplevelsen, likt glas.
Din nya bok heter ”Sinnligt stickat”, vad gör stickning så sinnligt?
– Jag tror återigen att det handlar om kroppen, att kreationen ska bäras utanpå kroppen och forma sig till den, eller ställa sig lite utanför en kropp. Men också påvisa, och påstå, något. Där ligger det sinnliga, det sinnligt stickade, summerar Ann.
