Berättelsen om Finland som glasland börjar inte med glas. Den börjar med is. Finland formgavs under istiden av det massiva istäcke som stötvis drog sig undan, plöjde upp tusentals sjöar, rullade fram rullstensåsar, forslade grus och sand i strida smältvattenströmmar, skrapade räfflor i stenhällar och slängde ut strimmor av öar i yttersta havsbandet. Sedan kom tomhet. Och därefter skogen.
I denna utställning möts fyra finländska glaskonstnärer som tar glaskonsten vidare i starkt personliga uttryck. Det samtida finska konstglaset är djupt rotat i sin historia, och får här form av konstnärer som utmanar materialets gränser.
Glasets materialitet upphör inte att fascinera. Det är samtidigt flytande och fast. Det är aldrig stumt, utan samspelar oupphörligt med ljus, rum och betraktare. Isen återvänder till Finland varje vinter. Sjöar och vattendrag stillnar under istäcket, rännilar och takdropp fångas i frusna formationer.
Dagsljuset blir bristvara. Sedan smälter isen, och under andra halvan av året badar de nordliga breddgraderna i ljus. Alltid denna rörelse från en ytterlighet till en annan, där ljuset oavlåtligt förändras. Glaset samlar och reflekterar både ljuset och åskådarens blick. I detta möte föds den finska glaskonsten ständigt på nytt.
(Wivan Nygård-Fagerudd)
Direktör, Finlandsinstitutet
