LOST & FOUND
Föremål. Vi tar dem för givna, använder och umgås med dem varje dag och natt, livet igenom. Spädbarn får småsaker att greja med och leker sig in i livet. Vi vuxna fortsätter, skaffar oss saker, fler och fler grejor, ting, objekt, grunkor, för att användas i livsbanan, för att vi är nyfikna, behöver dem, söker skydd eller skönhet, vill visa vilka vi är, vad vi tycker är viktigt. Föremål är funktion och symboler, föremål är drömmar. Det är svårt att föreställa sig ett liv utan föremål. Rasmus Nossbring tillverkar föremål i glas och placerar sig därför i det väldiga flödet av föremål. Hans glasobjekt går inte att använda i vardaglig mening, de går inte att hälla vatten i eller servera mat ur, men de har en annan funktion: konst, alltså tecken på liv. De bär på berättelser om människor och det är något vi aldrig tröttnar på. Vi behöver berättelser för att begripa varandra och livet själv. På det sättet är Rasmus glaskonst faktiskt funktionell, som en slags livsgenerator, föremål som surrar och viskar av levda liv, av människor och glas i andra tider och om arbetets värde.
Vi kan le förtjust över den uppenbara glädjen i hans objekt, det är glasarbeten på hög nivå. Det är roligt med kollisionerna av föremål, en glassurrealism med inslag av antika kolonner, souvenirer, tecknade serier, ett glänsande hopkok, som i en centrifug av moderna tankar, födda i popkulturens mylla. Men det finns djupare nivåer, fler dimensioner i hans glas. Med sitt arbete på Reijmyre glasbruk, konstnärlig utbildning på Konstfack och nu i arbetet med hyttan STHLM Glas i Gustavsberg, har han fått rika möjligheter att fylla sitt glas med mening. Hans arbete utvecklas ständigt, just nu arbetar han med det han kallar ”poesistycken”. Metoden liknar skapande av musik och text, ett samplande av tidigare uttryck. Färger, former och ekon som omformas och fogas ihop. Kanske kan vi kalla det att ympa? Tillsätta en ny sort, se helheten förändras. Rasmus Nossbring gestaltar de både flyktiga och envisa bilder och känslor som driver runt inom honom. Referenserna flödar: expressivt amerikansk glas, popkonstens lekfullhet, samtidigt med inslag av det realistiska, det formpressade och det handskulpterade glaset. Andra konstnärer, Nathalie Djurberg, Joakim Ojanen, Egon Shiele och andra namn viskar runt föremålen.
Rasmus Nossbring arbetar med funna glasobjekt - lost and found - hittade på loppisar, Blocket och auktioner. Föremål som tillhör en sjunken och åsidosatt kategori: prydnadsglas och souvenirer. ”Jag köper allt möjligt konstigt.” Det är glasdjur från Bergdala, grejor av Göran Wärff, samlarserier av utrotningshotade djur, formgivna av Paul Hoff och Kjell Engmans gorilla för Kosta. I samlingen finns även en björn från Skansens glashytta, formgiven av Ture Berglund. Många av oss har som barn gått därifrån med hans björnar i nyporna, förtrollade av glasets glödande snabba födelse. Det är dessa souvenirers hemliga liv som Rasmus framkallar genom sina glaskollage där han intuitivt pusslar ihop nya former. Det är dubbla identiteter i arbete här, dels sentimentala underströmmar och skuggor, dels samtida och drivet glasarbete.
”Det är inte bara föremålen det gäller, utan historierna de bär med sig, deras liv hos någon som har tyckt om dem. Folk har köpt dessa saker av kärlek, inte så mycket ett begrundat val.”
Så har tiden gått - som den gör i alla föremål - och sakerna har hamnat vid sidan om och sedan gått vidare till andra människor. Det är viktigt att det finns ett glapp mellan nu och då i glaset han hittar. Han är inte intresserad av att arbeta med figurer som tillverkas idag. Det som ger stringensen är att figurerna har förlorats. De ska ha de bortglömdas kvalitet, de refuserades lockelse. ”Det är viktigt att jag själv hittar saker som säger mig något. Jag bygger upp mina historier om vilka som har gjort föremålen, gör återbesök i produktionsleden och anar de människor som tog fram föremålen och de som sedan köpte glasdjuren, tog dem med sig hem och ställde dem på hedersplatser. Sakerna som stolt visats för barn och barnbarn som småningom fått ärva dem. Hela den cykeln rymmer mycket liv och föremålen blir symboler för det.”
Glasarbetet är viktigt, inte bara som en praktik idag, utan också dess historia, föregångarna som slitit på glasbruken. Det som gör Rasmus ovanlig i glasvärlden är hans bakgrund som arbetare på ett glasbruk. Efter nionde årskursen var Rasmus skoltrött, ville göra nåt praktiskt, lära sig ett yrke. Han pekade på måfå i yrkesvägledarens katalog: ”glasarbetare”. Varför inte? Att hålla på med saker var naturligt. Han växte upp i en familj i ett hus i Åby utanför Norrköping. Pappan var målare och hantverkare och byggde ständigt om huset. ”Det var mycket ’kan själv-stämning’ hemma.’” Rasmus mammas morfar var kakelugnsmakare från Gotland och lärde Rasmus pappa att bygga kakelugnar. Han skolade senare om sig och driver idag Norrköpings kakelugnsmakeri. Hans tips till sonen var: ”Blir du bra på nåt, då kommer du alltid ha jobb”. Det satte sig i ryggraden. ”Det är något jag jobbar med ännu idag, att arbeta och bli bättre och bättre.”
Rasmus började som 15-åring på Reijmyre glasbruk, år 2007. Att lära sig blåsa glas var spännande, han sög i sig kunskapen, men det var samtidigt något i honom som ville vidare på andra sidan produktionen. Han var omgiven av bruksanda, en tyst överenskommelse om att inte förhäva sig eller vara något speciellt. Rasmus mötte storögd den sista generationen ur trotjänarnas era, då man började som tonåring och arbetade hela livet. Decennier kunde ägnas åt arbete med samma glas. ”Tänk dig, 30 år med samma vinglas. Det är svindlande. Stoltheten i det åtstadkommandet kan ingen ta ifrån dig. Det handlar om klass och tillhörighet, om vad ett liv kan och ska innehålla. Jag letar efter det, både i mina tidigare, skulpturala glasbruksgubbar och i mina nya verk.”
Rasmus driv gjorde honom till en udda fågel i hyttan. Han ville lära sig, var på bruket på kvällar och helger och gjorde eget glas.
”Jag hoppade fram lite fortare än vad man skulle göra.” Han tog fram vaser, skulpterade huvuden i glas, en teknik han snappat upp på YouTube. Reijmyre tog med huvudena på Formex och där hittade Nationalmuseum dem för en utställning. Det var en första aning om ett liv bortom glasbruket. Som uppskattning sändes Rasmus på praktik hos graalmästaren Micke Johansson i Småland.
Sista året på Reijmyre läste han samtidigt skulptur, grafik och måleri på Wiks folkhögskola utanför Uppsala. ”Jag var trött på bruket. Det blev tillsist så att jag lämnade hjärnan vid stämpelklockan och plockade upp den på vägen ut.”
Rasmus tog klivet. Att börja på Konstfack var som att hamna in i en ny värld. ”Det var en chockartad omställning att komma från industrin till en skola som ligger i en politiskt medveten, kulturell framkant. Det var svårt att lära om från början, bara det att börja klockan 9. På Reijmyre började vi halv sju. Jag har kvar det där gamla, är på jobbet samma tid varje morgon och sätter igång. Jag har svårt att vara oproduktiv.”
Rasmus tog en paus från skolan efter sin kandidatsutbildning. Han hade ägnat mycket tid åt att bearbeta erfarenheterna från Reijmyre, tagit fram en kollektion av ”glasbruksgubbar”, skulpturer av arbetskamrater som alla hade sina egenheter för att bevara sig själva i produktionens anonymitet. Rasmus skulpterade dem i glas så att de påminde om lera, ett förtrollningstrick, kanske för att få bort glasets glans. Han hade plockat upp kunskapen på glasskolan Pilchuck i USA och i Tjeckien. Hans gubbar visades på gallerier, som helhet senast på konsthallen Meken Smedjebacken, innan de splittrade. Två av gubbarna går att se på Nationalmuseum.
Inför sin master på Konstfack återvände Rasmus till Reijmyre. Tillsammans med tidigare mästare gick Rasmus igenom modeller och formar som låg lagrade i källaren. De berättade om tillverkningsdetaljer och olika personer som arbetat med figurerna och berättelserna flöt ut i fiskehistorier, minnen av folk som hade somnat på skiften och vissa djuröron som var speciellt svåra att göra. ”Det var en stark upplevelse att komma tillbaka till dessa berättelser. Jag har gått vidare, men har bruket med mig. Hyttslitet har format hur jag läser världen.”
Så utvecklas Rasmus Nossbrings poesistycken i glas. Det är komplicerat att sätta samman olika glasmassor och få volymer och storlekar att samsas. Den tekniska framställningen blir mer och mer avancerad med påklipp och avancerade anslutningar. Det kan se naivistiskt och spontant ut, men han måste veta vad han gör för att kunna få fram det han vill. ”Det finns en balans mellan avsiktligt slarvigt och slarvigt. Det ska göras på riktigt, spontant, men inte slarvigt. Det är skillnad.” Han skissar på papper, blåser bitar som en slags halvfabrikat, lägger ut dem i ateljén och hittar kompositioner. När han gör dessa delar själv är han i sin egen zon, kan fundera och peta i tre timmar på en enda detalj. I slutskedet av de större pjäserna krävs det planering och ett arbetslag på upp till fem personer arbetar ihop och måste veta exakt vad som ska göras och när. ”Det är jättekul, som en orkester, men det handlar om timing på sekunder.”
Rasmus är delägare i STHLM Glas tillsammans med Simon Klenell. ”Hyttan är verkstaden, människorna och olika skickligheter. De är ett lagspel och vi känner varann väl. Det gäller att blåsa åt kunder, ta hand om administration, delta i specialprojekt. Glas ska blåsas, komponeras, slipas och allt tar tid.”
På senare tid har han ”trillat in” på dekaler, äldre dekorbilder som smälts in i glaset. Ny konst bygger ofta på uppsnappad folk- och masskultur, så har vi hållit på sedan urminnes tider. Här hamnar Rasmus i ett nytraditionellt landskap, med Per B Sundberg och andras estetik nära inpå.
Det är lite knepigt att ta upp den tråden, men det är ändå något som lockar och allting kan dras ett varv till. Rasmus talar om ”kitschlagret”, en postmodern dimension i skikt ner genom tidens kulturlager till stilgreppen i det viktorianska mönsterbilderna. Det kastas linjer tillbaka till 1800-talets ekletiska stilvärld, till finservisernas salongstid, som i sin tur kastar linjer framåt till dagens statusobjekt. Så pågår ständiga tester, misslyckanden och nya försök. Nyskapandet sker i ett samtal med det förflutna. Kanske är det så vi hittar oss själva tillsist. Med brukstiden i själen och respekten för arbetet handlar det hos Rasmus Nossbring också om något djupare än estetiska effekter. Det finns en vördnad, en ömhet inför det bortvalda och upphittade, det gör hans glas till en kommentar om samtiden, ett både humoristiskt och politiskt glas som nu fortsätter vidare som kollage av livets myller och minnen.
Petter Eklund
FIlm från hyttan STHLM glas:
https://www.youtube.com/watch?v=C7pp59NPBAY
Artist Talk med Susanna Pettersson:
