MEMO COLOR: GUNNEL SAHLIN

4 April - 12 May 2019

”Vi är så stolta för att kunna visa en soloutställning med nya unika verk av Gunnel Sahlin, en av de stora stilbildarna inom svenskt konstglas under de senaste trettio åren”, säger Anna Bromberg Sehlberg, gallerist vid Galleri Glas i Stockholm.

Gunnel Sahlin har inte ställt ut i Stockholm sedan 2014.

”För mig är det spännande och nervöst att möta publiken efter att ha arbetat så länge med detta på egen hand”, säger Gunnel. ”För en oinvigd kanske det inte verkar som stora förändringar men i min värld så har det hänt mycket. Utforskandet av materialet, färgerna, formerna och ljuset är något som aldrig tar slut.”

Gunnel Sahlin, född 1954, växte upp i Umeå med en familj gedigna traditioner inom konsthantverk. Intresset för materialen och handens arbete väcktes hos Gunnel redan i tioårsåldern. Även naturen var från så tidigt som hon kan minnas en ständig inspirationskälla.

En tredje huvudinfluens blev popkonsten. Vid besök hos sin faster i Djursholm utanför Stockholm cyklade Gunnel in till Moderna Museet på Skeppsholmen. Konstnärinnan Niki de Saint Phalles jättekvinna i den banbrytande utställningen ”Hon” 1966, med dess utmanande färg- och formprakt, blev en uppenbarelse. Robert Rauschenberg och Andy Warhol var andra konstnärer som påverkade henne under denna tid.

Som stjärnelev vid textillinjen på Konstfack i Stockholm kom Gunnel Sahlin i mitten av åttiotalet till hetluften i New York där hon arbetade som assistent till legenden Katja of Sweden, en av Sveriges genom tiderna mest internationellt framgångsrika modeskapare, som då hade övergått till att skapa textilier för hemmet.

Både Gunnel och kollegan från Katja of Sweden Ann Wåhlström, rekryterades till Kosta Boda av glasbrukets ägare Robert Weil i slutet av 80 talet och blev del av Kosta Bodas formgivningsgrupp.

Här kom hon att förnya svenskt konstglas med ett modernare, mer avskalat, färg- och formstarkt konstnärligt uttryck. I nästan tjugo år blev hon kvar vid det traditionstyngda glasbruket. Efter uppbrottet 2005 kom Gunnel att lämna glaskonsten under åtta års tid då hon istället ägnade sig åt designuppdrag.

”Det var när jag gjorde glas för IKEA som jag träffade blåsaren Micke Johansson. Han sade att han skulle starta sin egen studiohytta om jag var intresserad i framtiden. Jag svarade att det inte var aktuellt. `Man vet aldrig´ sade Micke och se hur det blev…”.

Ensam med mästerglasblåsaren Johansson i dennes hytta på tomten i utkanten av Glasriket har Gunnel Sahlin skapat sig en situation som ger ett nytt utrymme för hennes kreativitet.

”Det är väldigt annorlunda än på Kosta där man hela tiden var exponerad för en massa annat. Här är det bara jag och glaset. Även om jag inte fysiskt blåser själv så är jag med i processen varje sekund. Det blir en väldigt lugn och koncentrerad situation där jag verkligen kan gå in i materialet och hur färgerna och formerna uppträder och kommunicerar”.

När Gunnel Sahlin till sist återupptog sitt konstnärskap inom glaset så började hon med att experimentera med helt nya uttryck och tekniker, kanske som ett sätt att distansera sig från sin bakgrund.

”Det kändes fel och snart var jag tillbaka i färgerna, hur de möts i glaset, i olika lager, det opaka och det transparanta. Jag kan gå längre nu när jag har släppt all tanke på funktion. Jag arbetar visserligen med grundformerna vas och flaska men bara för att jag gillar dem och hur de fångar ljuset. För mig är formen underordnad färgen. Utan funktionen kan jag experimentera friare också med skalan och se mina pjäser som skulpturer. Arkitekturen, hur objekten uppträder i rummet, har alltid intresserat mig. Jag slutar heller aldrig att inspireras av naturen och min trädgård — färgerna, blomningen och livskraften men även förfallet och förruttnelsen.”

Kan man inte i Gunnel Sahlins nya serie glasskulpturer även spåra hennes rötter i den textila världen, med en visuell ton som är litet elegantare, litet gracilare, mer lekfull, feminin och ”chic” än tidigare?

”Jag känner mig inte hemma med den sortens uttryck men jag säger heller inte emot”, säger Gunnel. ”Kanske visar glaset något annat än det jag själv kan formulera i ord.”