Kristin Larsson fångades av glaskonsten som fjortonåring. Hennes skola utanför Gnesta lades ned och togs över av glaskonstnären Ebba von Wachenfeldt. Kristin arbetade extra i det tillhörande kaféet men tog varje chans att komma in hyttans hetluft. ”Jag tyckte att det var så häftigt från första början”, säger Kristin Larsson. ”Just att det var så svårt var beroendeframkallande. Jag hade ingen tanke på att bli designer eller konstnär. Det var när jag besökte Kosta, där det råkade finnas en ledig plats på glasskolan, som jag tänkte att det kan jag väl prova i ett år…”
Därefter följde arbete som glasblåsare under fem års tid, i Sverige, Danmark, Österrike och USA, samt ytterligare utbildning, bland annat vid stilbildande glasskolan Pilchuck utanför Seattle. Hantverket var Kristins kärlek. Några drömmar om att blir designer eller konstnär hade hon fortfarande inte förrän hon, inspirerad av en vän, sökte och kom in på Konstfack. ”I början var jag väldigt nervös och undrade vad jag gjorde där, fast jag hade min trygghet i hantverket”, säger Kristin. ”Jag tyckte att allt redan var gjort och hade ingen aning om vad jag skulle tillföra konstnärligt. Efter att ha arbetat i produktion så länge var jag också inkörd på hantverkets tradition av vad som var rätt och fel, vilket gjorde mig osäker.”
Det var när hon upptäckte möjligheterna i att kombinera glas med metall, utanför hantverkets traditioner, som Kristin Larsson utvecklade sitt eget konstnärliga uttryck. Sedan dess har hon experimenterat med de ”geologiska” objekt som har blivit hennes signum, med glas i förening med koppar, brons och tenn — metall som återvunnits från elkablar, gamla kärl och pokaler. Även glaset i Kristins konst är ofta nedsmält spill från tidigare produktion. Titeln på hennes utställning, Pica Pica, är skata på latin. Den anspelar på hennes eget samlande. ”Jag går och letar i soptunnor och leker arkeolog. Jag gillar tanken på skatan som dras till den blänkande skeden. Det liknar min metod. Jag samlar skrot och skapar skatter som blänker, som man dras till fast man inte vet vad det är — om det är fossiler, något från havets botten, jordens inre eller yttre rymden. Jag kallar det för `fake naturalia´.”
Kristin Larsson tog djupt intryck av ett studiebesök under skoltiden till det Augsburgska konstskåpet i museet Gustavianum vid Uppsala universitet — en ”gåva” till Gustav II Adolf efter dennes intåg i tyska Augsburg 1632. Skåpet ingår i den tradition med ”wunderkammers” som hade uppstått under renässansen, där kungar och stormän samlade märkliga naturobjekt från hela världen för att manifestera sin bildning. Tidigare i år fick Kristin möjlighet att skapa sitt eget ”konstskåp” i glas för en utställning på Kina slott i Drottningholm. Slottets upphovskvinna drottning Lovisa Ulrika, mor till Gustav III och god vän med Carl von Linné och Voltaire, var själv storsamlare av naturalia. Utställningen på Galleri Glas är en vidareutveckling av det samtida rokoko-kabinett som Kristin skapade för Kina slott.
”Det fascinerar med Kristin Larsson är hennes absoluta gehör för glasblåsning som hon utvecklat från så unga år”, säger Anna Bromberg vid Galleri Glas. ”Hon är både teknisk och akademisk. Denna kombination av kunskaper gör att hon vågar utforska materialet på ett unikt sätt.”