Ann styr glaset som en dirigent

Ann Wåhlström, Dagens Nyheter

Glaskonstnären Ann Wåhlström är känd för sina monumentala glasvaser och skulpturer. Men egentligen var det keramiker hon skulle bli.

– Jag har alltid tagit de möjligheter som uppenbarat sig, säger hon.

Ann Wåhlströms vindsateljé på Södermalm i Stockholm är full av glasvaser och skulpturer på hyllor och avsatser. I taket hänger också ett projekt som åkt runt i världen några svängar och som i höst ska få sin slutliga plats i Södertälje sjukhus nya entré.

Ann Wåhlström har tillbringat mycket tid utanför Sverige, bland annat i Australien som hennes far härstammar ifrån, men framför allt i USA. Under större delen av 1980-talet bodde hon i New York med sin man Larry Jasse.

– Det var en häftig period, allting var nytt, vi bodde i Williamsburg som då var rätt så ruffigt. Jag hade inte vågat bo där ensam då. En otroligt fin tid, vi blåste glas ihop och använde en kollektivverkstad i Little Italy. Ingen topputrustning direkt, men det gick!

Ann Wåhlström går och hämtar två vaser som hon blåste under den här perioden. De är färgstarka och dramatiska. Och det är inte vilka vaser som helst, utan faktiskt den direkta orsaken till att hon sedermera lämnade New Yorks livfulla konstvärld för de småländska skogarna.

– Någon från Kosta Boda såg de här vaserna och frågade om jag kunde tänka mig att börja hos dem. Nej, sa jag. För hur jobbar man när man inte jobbar för sig själv?

Men så ändrade hon sig.

– Jag kom fram till att jag måste prova, ta chansen. Så jag tänkte att jag provar väl något år eller två.

Men det blev nära två decennier som designer på glasbruket. För Kosta Boda har hon under åren skapat klassiker som Calebass-vaserna och den färgstarka Cosmos-serien. Men 2005 kände hon att det var dags att gå vidare som sin egen.

– Egentligen gillar jag ramar att jobba inom, men det fanns samtidigt en frustration hos mig i att inte vara med hela vägen med föremålen jag skapade, att tvingas släppa kontrollen över projekten i mitten, till förmån för sälj- och marknadsföringsprocessen.

Som egen aktör har hon under åren designat för bland andra Svenskt Tenn, Reijmyre och Design House Stockholm. Hon har också ställt ut flitigt, senast med ”Stones/drops” på Galleri Riis i Oslo. Hennes stil omfattar allt från sparsmakat och naturinspirerat till färgstarkt poppigt, och hon tenderar att återvända till vissa former: cylindern och droppen.

Men att just glas skulle bli Ann Wåhlströms livsgärning, var aldrig någon självklarhet. Hon började på Capellagården på Öland för att utbilda sig till keramiker. 1978 dök det upp en kurs i glasblåsning på Orrefors och hon fastnade direkt.

 
”Jag har aldrig varit så bra på de femårsplaner som min far brukade efterfråga.”

– Det var för mig ett roligare material eftersom det går snabbt med glas, mycket snabbare än med keramik. Det passade mitt humör och min läggning, säger Ann Wåhlström och ler lite snett:

– Jag har aldrig varit så bra på de femårsplaner som min far brukade efterfråga.

Att skapa glas är ett teamwork. Ann tar fram designen och leder sedan arbetet i hyttan där glasblåsarna producerar själva glaset. Den kombinerade rollen som konstnärlig ledare och produktionschef kräver känsla och tajming.

– Att vara nära glaset när det smälts och se det här till synes otänjbara materialet förvandlas med olika verktyg, och samtidigt bestämma sig fort för vad man ska göra – det passar verkligen mig. Jag är som en dirigent eller som en cirkusdirektör. Jag måste vara där hela tiden och säga ”bra”, eller ”gör lite till”, och så har man några sekunder i slutet där man måste bestämma sig, säger hon.

I sommar har Ann Wåhlström ställt ut på Galleri Glas i Stockholm tillsammans med skulptören Fredrik Wretman, och Simon Klenell, som blåser hennes glas på Sthlm Glas i Gustavsberg.  I november ställer hon dessutom ut i Seattle för första gången, med verk hon skapat på Museum of Glass i Tacoma under våren. Framöver lägger hon fullt fokus på sitt senaste uppdrag för Reijmyre glasbruk.

När hon nu fyller 65 och ser tillbaka på allt hon har gjort är det med viss förundran.

– Nu känner jag mig ganska så nöjd. Det har varit krokiga vägar ibland och jag har varit ute och flutit runt i olika formgivningsexperiment som jag inte alltid blivit så nöjd med. Men jag känner mig säkrare på mig själv nu.
Text: Anna Hedlund/TT

August 17, 2022