Ingela Johansson (f. 1959, Tibro) är en svensk målare vars verk fördjupar sig i vardagsföremålens skönhet och betydelse. Hon är verksam och bosatt både i Stockholm och Ockelbo, och hennes konstnärliga praktik är djupt rotad i en utforskning av stilleben och de lager av mening som ryms i vardagens objekt. Hennes konst uttrycker en vördnad för föremål som är ofullständiga, kantstötta eller slitna – där defekterna ses som vittnesmål om föremålens unika karaktär och historia.
Johanssons arbete ansluter till en västerländsk bildtradition som sträcker sig över rörelser som Neue Sachlichkeit (den nya sakligheten), Bauhaus och den ryska konstruktivismen, samtidigt som hon knyter an till antika fresker med stillebenmotiv. Hennes verk avviker dock från både 1600-talets formaliserade stillebenkompositioner och den strukturerade ordning som Cézanne förespråkade. Istället inbjuder Johansson betraktaren att se på föremål i deras mest autentiska tillstånd – där sprickor, repor och brister firas som livets spår.
Som konstkritikern Peter Cornell uttrycker det, fungerar Johanssons föremål som bärare av personliga minnen och känslor – kodade meddelanden, likt dagböcker eller avskedsbrev, målade i färg snarare än skrivna i ord.
Johansson utbildade sig vid Konsthögskolan Valand (kandidatexamen, 1989) och Kungl. Konsthögskolan i Stockholm (masterexamen, 1994). Under årens lopp har hon haft ett flertal separatutställningar på framstående gallerier och institutioner, bland annat Galleri PS, Konstakademien och Bergdala Konstgalleri. Hennes verk finns representerade i såväl offentliga som privata samlingar, och en av hennes målningar är för närvarande utställd på svenska residenset i Washington, D.C.
Johansson har tilldelats flera utmärkelser för sitt konstnärliga arbete, däribland Beckers konstnärsstipendium och Tore A. Jonassons stipendium. Hon är representerad i flera stora samlingar, såsom Moderna Museet, Göteborgs konstmuseum och Skövde Konstmuseum samt i flera regionala och kommunala konstsamlingar runt om i Sverige.