DET FRÄMMANDE OCH DET IGENKÄNNBARA


2 APRIL -  7 MAJ 2020

CHIEN-KUANG LIU / TONE LINGHULT  

DET FRÄMMANDE OCH DET IGENKÄNNBARA
(Anteckningar)

Tankar om de tänks oftare än en enda gång får formen av vialer, urnor, bubblor. De liknar inälvor, kön, foster. Tanken behåller tanken om sig själv. Ytspänning.

Ja! Glas är på ett sätt gestaltad ytspänning. En form av fokus. ”A container”.

De två konstnärerna (Tone, Kuang) i rummet. Fantasin om att jag skulle vara deras uttolkare. En mellanhand. Maktfullkomliga drömmar. Fast jag lurar mig själv. Funderar över ordet möjliggörare.

Oron som pendlar mellan det specifika och det allmänna. Vad är min roll? En tredje part? En sammanbindare? I så fall också någon som kan tvinga, påstå och förstöra?

Det värsta som kan hända är att texten blir färdig när det är tänkt att den ska förbli ofärdig. Jag vill att texten ska komma med förslag. Kantiga och lagom öppna.

Glas är förförelse och motstånd. Man lockas till att komma nära. Röra vid. Glas är en taktil metafor. Skörheten är aggressionen som kommer med att bli betraktad.

Glaset som formas från material till konst. Tilliten till ögonblicket. (Expertisen.) En spricka, en flisa, ”a chip” och förtroendet (förtrollningen?) bryts. Är det så enkelt? Jag undrar. (Perfektionen får mig att tänka på klassisk balett, dressyr.) Men ok, det handlar om intentionen. Meningen. Men kan meningen bytas ut? Tänkas om? (Hos texten: en alltför flummig tanke, en serie vaga bilder och läsaren ger upp.)

De är så olika, Tone och Kuang. Först tänker jag bara på det. Att det är bra. Varandras motsatser. Att de står ensamma inför varandra. Jag blandar ihop verk och person. Sen är det omöjligt att hålla fast vid motsatstänkandet. De glider in i varandra genom materialet. Något här är ”samma”. Det är vägen dit som skiljer.

Den ena sysslar med tankar. Den andra med känslor. Nej. Men ordningarna skiljer dem åt. Vad man som betraktare når fram till först.

En man och en kvinna. (Är det viktigt?) En från Taiwan, en från Sverige. Skillnaden i att röra sig på gatan bland kropparna och blickarna. Och att visa fram sin konst i ett rum som är ett undantag, en avskärmning, en sluss.

Den ena intresserad av en viss typ av ekvilibrism. Den andra av en sårighet. Ja. Men såren finns hos båda. Inte samma. Olika.

Försöker tänka på glas som sak och inte som tanke, känsla. Glas som en tankebubbla. (Alltså verklig fast i fantasin.)

Glas som balansakt. (Min upptagenhet vid materialet. Det är ju samma glas man dricker ur, fönster man ser ut igenom, speglar sig i, rör vid på mobilen. Ingen använder ordet oljefärg som ett mantra.)

Hur ger man känslor form? Genom gestaltning. Som lärare i kreativt skrivande använder jag ordet jämt. Gestalta! Tillslut vet jag inte vad det innebär. Vad är motsatsen? Framsägande? Blablabla. Men allt formas väl till en gestalt tillslut? Om än i skuggform.


BESÖK UTSTÄLLNINGEN DIGITALT HÄR:
https://my.matterport.com/show/?m=cJTM9Fc9gjz

BOKA IN DITT BESÖK I SOMMAR
MAILA FÖR BOKING: INFO@GALLERIGLAS.SE

ÖPPETTIDERNA KAN VAIERA, BOKA TID FÖR VISNING
ÖPPETTIDER: TIS-TORS 12-18, FRE 12-17, LÖR-SÖN 12-16
INFO@GALLERIGLAS.SE +46 70 823 11 87
NYBROGATAN 34, 114 39 STOCKHOLM

Viktig information om Covid-19
Galleri Glas följer regeringens beslut och rekommendationerna från folkhälsomyndigheten om frågan om Corona-viruset och dess spridning. Vi ökar städfrekvensen och följer direktiven från Stockholm STAD om besöksANTALET.