THE AFTER PARTY

14 JUNI – 19 AUGUSTI 2017

EVELINA DOVSTEN & KRISTIN LARSSON
Nästan fyra decennier efter att världens mest berömda feministiska konstverk The Dinner Party slog ner som en bomb får det nu ett svar: The After Party – av två svenska konstnärer som inte ens var födda när Judy Chicagos verk skapade konst- och kvinnohistoria.

The After Party är en hommage till The Dinner Party från 1979 av Judy Chicago, permanent utställt på Elizabeth A Sackler Center for Feminist Art på Brooklyn Museum i New York. Och det är inte bara en hyllning, utan också ett svar, en fortsättning och en uppföljning av Chicagos verk.
Evelina Dovstens och Kristin Larssons verk är dukat för 13, med Judy Chicago likt en värdinna eller
ordförande på kortändan. Övriga gäster är Dovstens och Larssons förebilder och inspirationskällor. Det är kvinnor som gått mot strömmen, som arbetat hårt och som lyft fram andra kvinnor. Liksom att Chicago tog sig friheten att duka till gudinnor har Dovsten och Larsson bjudit in fiktiva personer – när det gäller förebilder har berättandet sin givna plats.
Men medan Chicago hade som syfte att skriva om världshistorien berättar Dovsten och Larsson en mycket personlig historia. Verket ställer frågor om vilka som gjort oss till dem vi är, vilka som format konstnärerna och vilka som format dig. Vilka hade du dukat till – och vilka är det som har dukat för dig?

En skillnad är också att medan The Dinner Party består av traditionellt kvinnligt hantverk som sömnad, broderi och porslinsmåleri är The After Party skapat av det tidigare manliga glasblåseriet, nu erövrat av kvinnliga konstnärer. Verket består av ett långbord klätt i en duk av blå sammet. Varje gäst har ett kuvert som består av 7–10 handblåsta/friblåsta pjäser, alla blåsta av Dovsten och Larsson tillsammans. Det individuellt skapade skulpturala kuvertet till varje gäst har sin egen färgskala och är utformat som en hyllning till personen. Bordet som helhet är en installation, men varje kuvert är också ett självständigt skulpturalt objekt.

ORIGINALVERKET

The Dinner Party skapades 1974–1979 – konstverket tog sex år att framställa och över 400 personer bidrog ideellt med sitt hantverk.
I huvudsak består verket av tre dukade bord som formar en liksidig triangel. Det liksidiga står för rättvisa, triangeln är en kvinnlig symbol och verket är fullt av siffersymbolik. De tre borden representerar en varsin del av historien och är dukade till tretton personer var. Talet 13 är förstås en referens till Jesu sista måltid – med enbart män runt bordet.
Var och en av de 39 gästerna ur världsarvet har en unik dukning: en handbroderad duk, guldbroderad servett, en bägare, bestick i lergods och en specialtillverkad keramisk tallrik med egen personligt motiv – i alla fall utom ett i form av en vulvasymbol. Just det var en stor sak när verket premiärvisades, för medan fallossymbolen är så bekant för oss alla är vulvasymbolen provocerande oetablerad.
Det första bordet hedrar kvinnor och gudinnor från förhistorien till Romarriket, bord två kvinnor från kristendomens begynnelse fram till reformationen och det tredje bordet är dukat för kvinnor som levt under perioden från att Amerika erövras till kvinnornas frigörelse. Borden står på The Heritage Floor, som består av mer än 2000 mosaikplattor där 999 andra kvinnor som är viktiga för världshistorien fått sina namn inristade i guld.

Judy Chicago föddes 1939 som Judy Cohen. Hennes far var en socialistisk och av McCarthy-eran förföljd konstnär som härstammade från en obruten kedja av 17 generationer rabbiner. Chicago tog sitt efternamn som en protest mot bruket att namnge kvinnor efter män – antingen fäder eller makar.

GÄSTERNA

Judy Chicago – katalysatorn och värdinnan (Dovsten och Larsson)
Feministisk konstnär och inspiratör, placerad i The After Partys högsäte. Detta är Larssons och Dovstens hyllning och tack för det enorma arbete Chicago och hennes medarbetare gjorde när de färdigställde The Dinner Party 1979 – och för vad verket kom att betyda. Chicago förändrade vår syn på historien och hennes verk är lika aktuellt nu som när det färdigställdes.

Lena Dunham – hämningslösheten (Larsson)
Skådespelaren, regissören och författaren debuterade med långfilmen Tiny Furniture som 24-åring. Två år senare skapade hon den epokgörande serien Girls – regisserade, skrev manus, producerade och spelade en av huvudkaraktärerna. Serien har format Kristin Larssons och en hel generations syn på sin roll som unga kvinnor. Kanske mest avgörande är Dunhams sätt att visa sin kropp utan hänsyn till att den inte passar in i samhällets norm- och skönhetsideal.

Renata Chlumska – äventyrligheten (Dovsten)
Den professionella äventyraren var första svenska och tjeckiska att bestiga Mount Everest. Renate Chlumska har även klarat av bedriften The Seven Summits, alltså bestigit det högsta berget på varje kontinent. Likt många konstnärer studerar Chlumska kroppens möjligheter och begränsningar. För Dovsten har hon inspirerat till en besatthet av äventyrsexpeditioner och att utforska kroppens förutsättningar.

Margaret MacDonald – helheten (Dovsten)
Skotsk konstnär som levde 1864–1933 och som i sin konst såg hus som allkonstverk; byggnad, inredning, målningar och till och med kläder. För MacDonald och andra jugend-/modern style-konstnärer hade hantverket en betydande roll i konsten. Evelina Dovsten upptäckte MacDonald medan hon arbetade i Skottland. Det blev en omvälvande konstupplevelse som gett tydliga spår i Dovstens konst, t ex en accentuerad svärta och skarpa linjer i geometriska mönster.

Bianca Kronlöf – civilkuraget (Larsson)
Komiker och skådespelerska, känd för humorserien Full patte (med systern Tiffany Kronlöf), sin medverkan i teatergruppen Gruppen och som skådespelare på Dramaten. Bianca Kronlöf belyser rasism och feminism i tvära byten mellan allvar och komedi – man skrattar, gråter och blir förbannad om vartannat. Hon uppmanar också till civilkurage och att inte acceptera slentrianmässiga rasistiska och sexistiska situationer i vardagen. 

Grynet – upproret (Larsson)
Fiktiv programledare (spelad av Elin Ek), känd från Grynets show i SVT i början av 2000-talet. Grynet stod för uppror och ett sorts sunt storhetsvansinne – med budskapet att man inte behöver anpassa sig för att behaga andra. Karaktären utgår från att alla älskar henne som hon är. Hon bryter därmed flicknormen om att vara till lag och att finnas till för andras skull. För Kristin Larsson och en hel generation barn var Grynet den första kontakten med feminism.

Caroline (Maria Gripe) – att se förbi verkligheten (Dovsten)
En fiktiv karaktär skapad av Maria Gripe i hennes ”skuggserie”, Skuggan över stenbänken m fl. Caroline ifrågasätter det egna ”egentliga” jaget och går in och ur olika roller. Dovsten blev som 11-årig starkt påverkad av Caroline, vars karaktär fortfarande inspirerar hennes konstnärskap till att se förbi den alltför konforma och allvarliga verkligheten.

Åsa Brandt – pionjären (Dovsten och Larsson)
Internationellt erkänd glaskonstnär, först i Europa med att starta en egen studioglashytta (1968 i Torshälla utanför Eskilstuna). Trots att alla sa att det aldrig skulle gå stod Åsa Brandt på sig – hon ville stå fri från industrin och blåsa sitt eget glas. Brandt är en förebild för Larsson och Dovsten, som båda värdesätter den konstnärliga frihet och kontroll av slutresultatet det innebär att själv blåsa sitt glas.

Annica Sandström – reflektionen (Dovsten)
Glaskonstnär baserad i Skottland, vars konstnärliga metod fick Dovsten att inspireras till att stanna upp och arbeta på ett mer reflekterande sätt – med grundsynen att alla val man gör, stora som små, har betydelse. Genom Annika Sandström fick Dovsten också syn på hur en konstnärlig praktik kan vara bredare än det traditionellt blåsta glaset – och viktigast av allt: att ta sitt arbete och konsten på största allvar.

Kim Martin – envisheten (Larsson)
Hockeymålvakt som gjort 244 landskamper, tagit två VM-brons, ett OS-brons, ett OS silver och tre SM-guld. Kim Martin blev utsedd till årets bästa (kvinnliga) hockeyspelare, men det innebar inte någon manlig lön – istället för miljonkontrakt fick hon under sin aktiva tid en månadslön på ca 6 000 kr. 2014 slutade Kim Martin att spela hockey av ekonomiska skäl.

Isabellah Andersson – uthålligheten (Dovsten)
Maratonlöpare som vunnit Stockholm Marathon åtta gånger och är svensk rekordhållare i samma distans. Isabellah Anderssons metodiska träning och taktik gör att hon litar på sitt eget sätt att genomföra ett lopp och aldrig låter sig påverkas av omgivande motståndare. Dovsten är intresserad av den psykiska och fysiska uthållighet som långdistanslöpning ger. Den gynnar glasblåsningen, liksom att den syrefattiga miljön i glashyttan gynnar löpningen.

Rut Larsson – oberoendet (Larsson)
Bondmora på en mjölkgård i Sörmland. Den stränga och lite mystiska Rut Larsson var även Kristin Larssons farmor. Det fanns ingenting som Rut Larsson inte kunde göra själv – hon stod för det totala oberoendet. Till exempel knep hon ihjäl getingar med fingrarna och när en skata flög in i hennes kök öppnade hon inte fönstren, utan stängde in sig i köket och tog itu med den med spiselkroken.

Gunilla Dovsten – precisionen (Dovsten)
Skulptör, keramiker som vågade tidigt i livet göra sina egna val. Gunilla Dovsten reste som ung utomlands och vistades länge i Japan, där hon under flera års studier arbetade sig till en precision i sitt formspråk. Evelina Dovsten spenderade som barn många somrar hos sin faster Gunilla i hennes stora hus, som alltid inbjöd till kreativitet. Gunilla Dovsten blev därmed avgörande för Evelinas yrkesval.

NYBROGATAN 34
ÖPPETTIDER: TIS-TORS 12-18, FRE 12-17, LÖR-SÖN 12-16
INFO@GALLERIGLAS.SE 070 823 11 87